Jahopp, nu när man varit i bönnergården med sin underbara klass så ska man ju ha fotat lite. Och det har jag gjort också.



Vi cyklade dit och man kan säga att en del cyklade lite fel och vill ni höra historien så kommer den nu.
Lite mindre än halva klassen cyklade före lärarna och i den gruppen fanns jag och Jennifer. Vi cyklade sist i den gruppen och när vi cyklat ett tag hörde vi Sandra ropa att vi cyklat fel och jag och Jennifer försökte stanna de andra men det gick inte. Så vi cyklade tillbaka och Sandra fortsatte efter dem. Jennifer och jag stannade i en korsning på en grusväg och väntade på Sandra när hon kom tillbaka var hon ensam. Och hos berättade att de andra cyklade för fort och hörde henne inte. Så Sandra var helt slut. Vi 3 cyklade till den korsning som vi skulle svängt av först och jag försökte ringa hela vägen til någon av dem som åkt för långt men ingen svarade. Jennifer ville inte stanna och jag sa till Sandra att hon kunde åka med Jennifer till Bönnergården och jag skulle försöka få tag i de andra. Så de lämnade mig och efter en stund fick jag tag i Emma. Jag sa: "Lova mig att ni vänder och kör raksträckan tillbaka tills ni ser mig." Och hon sa "Ja" Och jag väntade en halvtimme vi samma plats. Efter det ringde jag Emma och frågade vart dem var och hon sa "Men vi träffade Ann-Charlotte (lärare) och vi är strax vid Bönnergården." Jag sa "Jaha" Och lade på. Så jag var ensaam kvar ute i skogen och visste inte vart jag skulle. Lovisa ringde mig från Bönnergården och jag fick prata med Ann-Charlotte. Hon trodde att jag var jätte långt bort mot Hällestad med det var jag inte. Så hon sa "Åkt tillbaka mot närmaste bilväg och vänta på mig." Jag sa "Det är ju nära Finspång" Hon sa "Men åk bara så träffar du mig." Jag åkte och var tillbaka i finspång jag ringde upp Ann-Charlotte och frågade vart hon var. Och då fattade hon att jag inte alls var så långt bort som hon trodde så hon sa åt mig att cykla tillbaka. När jag sedan träffade henne så - var jag så trött en efter att ha cyklat i 3 timmar och sedan inte vetat vart jag ska - grät jag. Jag var så trött och ensam. Hon berättade att hon missförstod och vi cyklade tillbaka. Och vi pratade. Jag som trodde att Sandra och Jennifer skulle varit de ända som var orolig för mig men min andra lärare Ann-Charlott sade att nästa nhela klassen har frågat efter mig och vart jag var. Och jag grät ju fortarande lite när vi kom fram och de fresta så lite oroliga ut och Ebba och Sandra klappade mig på ryggen och kramade mig och efter lärarna pratat så kom Josefine, Johanna, Hanna, Sofia, Julia, Moa och många fler och tröstade mig och sa att de hade saknat mig och det. Glad över min nya bästa klass ni är de mest underbaraste.

Ps. Den gula snygga cykeln längst fram är Jennifers och skit häftig. Men det ser ut som att den har en korg med det har det inte. och stackars Moa fick punka innan vi åkte.

Tyckte synd om Fredrik som förlorade många fiskedrag vid
bryggan dör borta.

                                            And

Efter frukosten så gjorde jag ett gulligt litet fiskespö av en 
gren, en sten och en snöret från en näckros.


     Väldigt stolt över de här 2 bilderna. Kommentera?

 Gillar den här bilden med. En mysig sommar och höst bild.

Mysigt var det och tack för allt min nya kära klass.
Ps.Vi somnade vid... Halv 3 el. 3. xD

xxx